Förlaming i bakre extremiteterna

Parapares, eller förlamning av bakbenen, är ett av de vanligaste ryggmärgslproblemen som får hundägare att uppsöka veterinär. Symtomen kan komma akut eller smygande. I akuta fall kan hunden vara helt normal ena stunden för att i nästa stund vara helt oförmögen att stå eller gå. I kroniska fall kan symtomen utvecklas långsamt och det kan ibland vara svårt för ägarna att märka förändringarna eftersom de utvecklas så långsamt. Ofta tolkas patientens försämrade rörelsemönster som ett normalt åldrande och man dröjer med att söka hjälp hos veterinär. Det är sant att äldre hundar blir successivt svagare på grund att musklerna förtvinar men åldrandet ska inte ge förlamningssymtom eller dåligt koordinerade rörelser.

Förlamningssymtomen kan vara lindriga där man bara ser tårna släpa i marken och klorna slits onormalt, hunden visar ovilja att gå långa promenader, visar tendens att vilja sätta sig ner ofta eller ovilja att hoppa in i bilen. Symtomen kan förvärras till en situation där hunden ramlar spontant, till en början i vändningar, men senare även då den rör sig rakt fram. Hundar med svaga bakben rör sig ofta genom att hoppa som en hare när de försöker sätta ihop bakbenen för att få mer kraft i bakbenen. 

I fall där förlamningen av bakbenen är akut och grav bör veterinär uppsökas omedelbart. Akut förlamning av båda bakbenen är ett kritiskt tillstånd där tiden betyder mycket. Det har visats att ju längre tid en grav förlamning får bestå destu sämre prognos har patienten oavsett bakomliggande orsaker.

Den vanligaste orsaken till förlamning i bakbenen är sjukdomar i ryggmärgen i bröst eller ländryggen. Dessa sjukdomar kan delas in i två kategorier; de som orsakar ett tryck mot ryggmärgen och de som inte orsakar något tryck mot ryggmärgen. Vanliga sjukdomar som ger ett tryck mot ryggmärgen utifrån är diskbråck, blödningar och frakturer. Sjukdomar som inte ger något tryck mot ryggmärgen orsakas av sjukdomar inuti ryggmärgen. Exempel på denna typ av sjukdomar är infarkter i ryggmärgen, (fibrocartilaginös emboli) eller kontusion som ses vid trauma. Att skilja mellan tillstånd som ger ett tryck mot ryggmärgen och de som inte ger något tryck är en viktig uppgift vid undersökning av förlamade patienter. Sjukdomar som orsakar ett tryck mot ryggmärgen kräver ofta kirurgisk behandling så snart som möjligt och sjukdomar som inte orsakar tryck mot ryggmärgen behöver korrekt medicinsk behandling. Detta betyder att vi behöver göra en kontraströntgen eller en magnetröntgenundersökning av ryggmärgen för att kunna besluta om kirurgi krävs eller ej. Vid kirurgisk behandling avlägsnas trycket mot ryggmärgen, så som ett diskbråck, en blödning eller ett benfragment, som orsakat patientens symtom och ryggmärgen kan därefter återfå sin normala funktion. I de fall inget tryck mot ryggmärgen kan påvisas används t.ex mediciner för att hjälpa ryggmärgen att återhämta sig från t.ex. trauma som stört den normala blodcirkulationen och orsakat svullnad samt sekundär inflammation.

Prognosen för en patient som är förlamad i bakbenen beror på hur grav förlamningen varit, hur länge patienten varit förlamad samt den underliggande orsaken. De bästa resultaten fås om patienten undersöks och behandlas innan den hunnit bli helt förlamad. Prognosen för patienter som är helt förlamade är avvaktande. Förlamade patienter som har lite rörelseförmåga kvar samt förmåga att känna smärta har vanligen en god prognos om de behandlas i tid.

• Remiss/Frågor/Feedback
• Månadens patient
• Vetenskapliga publikationer
• Neurology for vets
• Viktiga länkar