Neurologisk undersökning

Neurologisk undersökning

Den neurologiska undersökningen är den absolut viktigaste delen av den kliniska bedömningen av en patient med neurologiska besvär och utförs på en vaken patient i ägarens närvaro. Vid den neurologiska undersökningen bedöms vakenhet, beteende, hållning, rörelser, posturala reaktioner, kranialnerver, spianal reflexer och smärtsensibilitet. Den neurologiska undersökningen bör alltid utföras i en lugn miljö och på ett sådant sätt att patienten inte utsätts för onödig stress. Målet med den neurologiska undersökningen är att:

1 definiera huruvida problemet är neurologiskt eller ej

2 definiera vilken del av nervsystemet som är drabbat

3 gör en lista på olika sjukdomar som kan orsaka symtomen

4 gör upp en plan för vilka undersökningar som behövs för att ställa diagnos

Undersökning av mental status

Vakenhet (mental status) är det tillstånd då vi är medvetna. Det kan förklaras som hjärnans mottaglighet för intryck från våra sinnen. Vår vakenhet underhålls av konstanta intryck från formatio retikularis (hjärnstammen) till hjärnbarken. En nedsatt vakenhet är vanligen orsakat av en störning i anslutningen mellan formatio retikularis och hjärnbarken vilket alltid tyder på en onormal hjärnfunktion. Orsaken till en nedsatt vakenhet kan dock bero på sjukdomar både i och utanför hjärnan. Vakenhetsgraden kan bedömas som normal, nedsatt (avtrubbad, sömnig), stupor (sover men kan väckas med kraftigt stimuli) eller komatös (sover och kan inte väckas med kraftigt stimuli).

Undersökning av beteendet

Beteendet är det sätt på vilket djuret beter sig och uppför sig. Bedömning av beteendet används för att få en uppfattning om storhjärnans funktion. Hundar och katters beteenden styrs till stor del av den miljö de befinner sig i och hur de är tränade. Därför ska man alltid bedöma beteendet väldigt försiktigt och noggrannt. Fysiologin bakom beteende är komplex och involverar stora delar av hjärnan, men styrs till största del av det vi kallar det limbiska systemet. Limbiska systemet ligger i storhjärnan och främre hjärnstammen. De komplexa beteenden djur visar är en samverkan mellan medfödda mönster, sensoriska intryck och överordnade centra (limbiska systemet och storhjärnan). Onormalt beteende kan vara aggressivitet, rädsla, dra sig undan, gäspa, trycka huvudet mot väggar eller mot annat, tvångsmässigt vandrande, att gå i cirklar eller stirra ut i tomma intet. Beteendeförändringar utan andra symtom är sällan orsakade av sjukdomar i hjärnan.

Undersökning av hållning

Den normala hållningen hos djuren är ett resultat av samarbete mellan olika funktionella system i nervvävnaden; motor neuroner i hjärnan och ryggmärg, balansorganet, synen, det proprioceptiva systemet och musklerna. En sjukdom i något av dessa områden kan orsaka onormal hållning. Vid utvärdering av en hund eller katts hållning är det viktigt att notera huvudets, ryggens, benens och svansens ställning. Den vanligaste avvikelsen i huvudets hållning är en att djuret har huvudet på sned, (head tilt), har huvudet till sidan, (head turn), ventroflexion (huvudet hänger neråt) samt dorsoflexion (huvudet hålls bakåt, uppåt). Ryggens hållning kan avvika i form av kyfos (ryggen är krum), lordos (svankrygg) och skolios (ryggen är böjd åt sidan). En onormal hållning av huvudet indikerar ofta ett balansproblem eller ett problem i hjärnan medan sjukdomar i ryggmärgen ofta ger en onormal hållning av ryggen.

Undersökning av rörelser

Att undersöka hur patienter rör sig är antagligen den viktigaste men kanske även den svåraste delen av den neurologiska undersökningen av hundar och katter. En normal hund eller katt rör sig i diagonalt i skritt, vilket betyder att det ena paret diagonala tassar tar vikt samtidigt som det andra paret diagonala tassar är i luften. En del hundar går normalt i passgång (ena sidans tassar tar vikt samtidigt som andra sidans tassar är i luften). De flesta neurologiska problem visar sig då patienten rör sig, men även ortopediska och inre medicinska problem kan orsaka avvikande rörelsemönster. Dessa tre onormala tillstånd kan skiljas åt genom att undersöka rörelserna: hälta, svaghet (pares) samt svårigheter att samordna rörelser (ataxi). Vanligtvis orsakar neurologiska sjukdomar en kombination av pares och ataxi eller en blandning av hälta och svaghet. Å andra sidan ger sjukdomar i balansorganet eller lillhjärnan enbart dåligt koordinerade rörelser och inga tecken på svaghet. Syftet med undersökningen av rörelserna är att bestämma vilka ben som avviker samt vilken typ av avvikelse rörelsen uppvisar.

Undersökning av de posturala reaktionerna

De posturala reaktionerna undersöks efter att man observerat patienten i rörelse. Undersökningen av posturala reaktioner hjälper undersökaren att upptäcka avvikelser som inte var synliga eller inte kunde upptäckasi patientens rörelser. Det finns ett flertal posturala reaktioner som kan undersökas men den gemensamma tanken är att få patienten att stå, gå eller hoppa på ett eller ett par ben; stå på samma sidas ben (hemistandning), gå på samma sidas ben (hemiwalking), hoppreaktioner, skottkärretest, sträckar-stöt-reaktion samt andra reaktioner. En annan viktig postural reaktion som alltid ska undersökas på en patient med en neurologisk förändring är proprioceptionsreaktionen. Denna reaktion ger information patientens proprioceptiva systemet (systemet som ger hjärnan information om var olika kroppsdelar förhåller sig i det tre dimensionella rummet).

Undersökning av kranialnerver

Kranialnerverna är 12 par nerver (12 på varje sida) som utgår från hjärnan. Dessa nerver innerverar huvudets strukturer så som tuggmuskler, tunga, ansiktsuttryck, muskler till öron och ögon samt förmedlar viktig information från våra sinnen, lukt, syn, hörsel, balans och smak. Genom att undersöka kranialnerverna kan vi bedöma hjärnans funktion och dess mest vitala delar (stora hjärnan, hjärnstammen och lillhjärnan). Sjukdomar i hjärnan ger ofta förändringar i kranialnervernas funktion, speciellt gäller detta för sjukdomar i hjärnstammen.

Undersökning av spinala reflexer

Undersökning av spinala reflexer görs vanligen i slutet av den neurologiska undersökningen. Patienten ligger på sidan och vanligen undersöks bakbenens reflexer före frambenens reflexer. Reflexerna på bakbenen är patellarreflexen, tibialis cranialis reflexen samt böjreflexen. De två mest tillförlitliga reflexerna på frambenen är extensor carpi radialis reflexen och böjreflexen. Reflexer kan bedömas som normala, nedsatta, överdrivna eller helt avsaknad. Den främsta anledningen till att undersöka de spinala reflexerna är att kunna bestämma precis var någonstans en skada sitter i ryggmärgen eller i det perifera nervsystemet.

Undersökning av smärtsensibilitet

Detta görs alltid sist i den neurologiska undersökningen eftersom man avsiktligt tillfogar patienten ett smärtsamt stimuli för att observera patientens reaktion på detta. Den ytliga smärtsensibiliteten undersöks genom att nypa försiktigt i huden och den djupa smärtsensibiliteten undersöks genom att nypa hårt, men snabbt, med en peang över en tå. Smärtsensibiliteten ger information om det sensoriska systemet och ger även viktig prognostisk information i de fall då patienten är helt förlamad.

• Remiss/Frågor/Feedback
• Månadens patient
• Vetenskapliga publikationer
• Neurology for vets
• Viktiga länkar